Hej.
Idag vet jag inte hur jag mår.
Jag mår bra, men jag mår dåligt. Jag är där, fast inte. Jag är någonannanstans än där jag är. Jag når inte riktigt ända ut. Jag pratar, men jag menar inte. Jag lyssnar, men jag hör inte. Jag tittar, men jag ser inget. Jag är fast i mig själv, och jag hittar inte ut. Jag letar, men inget har någon mening. Varför ska det betyda något när jag inte hittar innebörden i det? Varför ska det vara bättre att vara på andra sidan? Jag kanske har det bra i min jag-bubbla. Kanske inte. Det vet jag inte, för det var så länge sen jag var på andra sidan. Jag har gömt mig i mig själv länge nu. Varför ska jag komma fram? Kommer det bli bättre då? Kommer jag se världen ur ett annat perspektiv eller kommer den bli allt gråare? Kommer den bli grönare? Kommer den bli mer hatisk eller kärleksfull? Nyfikenheten i mig undrar. Kommer jag må bättre? Kommer jag för en gångs skull faktiskt känna något? Eller kommer det bli så mycket intryck att allt försvinner? Som sagt, det vet jag inte. Ibland känner jag mig som en clementin. Bit för bit, försvinner jag ner i ödets mun. Finns ens ödet? Är det meningen att jag ska falla isär för att delarna redan är menade för att åka ifrån varandra när man drar i dom? Fan Hilda, vem i guds namn brukar känna sig som en clementin? Du är för fan vrickad.
Såhär mår jag idag. Isärdragen och genomskinlig som en jävla frukt.
Jag mår bra, men jag mår dåligt. Jag är där, fast inte. Jag är någonannanstans än där jag är. Jag når inte riktigt ända ut. Jag pratar, men jag menar inte. Jag lyssnar, men jag hör inte. Jag tittar, men jag ser inget. Jag är fast i mig själv, och jag hittar inte ut. Jag letar, men inget har någon mening. Varför ska det betyda något när jag inte hittar innebörden i det? Varför ska det vara bättre att vara på andra sidan? Jag kanske har det bra i min jag-bubbla. Kanske inte. Det vet jag inte, för det var så länge sen jag var på andra sidan. Jag har gömt mig i mig själv länge nu. Varför ska jag komma fram? Kommer det bli bättre då? Kommer jag se världen ur ett annat perspektiv eller kommer den bli allt gråare? Kommer den bli grönare? Kommer den bli mer hatisk eller kärleksfull? Nyfikenheten i mig undrar. Kommer jag må bättre? Kommer jag för en gångs skull faktiskt känna något? Eller kommer det bli så mycket intryck att allt försvinner? Som sagt, det vet jag inte. Ibland känner jag mig som en clementin. Bit för bit, försvinner jag ner i ödets mun. Finns ens ödet? Är det meningen att jag ska falla isär för att delarna redan är menade för att åka ifrån varandra när man drar i dom? Fan Hilda, vem i guds namn brukar känna sig som en clementin? Du är för fan vrickad.
Såhär mår jag idag. Isärdragen och genomskinlig som en jävla frukt.
Kommentarer
Trackback
