lördag.
Tårar blandas med blod, det är en sådan dag.
Det är dag då jag önskade att jag inte existerade.
Detta är en dag, en dag precis som alla andra men den är speciell på något vis.
Det är en dag när det känns som om det inte finns nog med plåster som kan täcka alla sår.
Den här dagen kommer min värld att försvinna.
Sakta men säkert försvinner den med horisonten, så nära att jag se den,
men för långt bort för att jag ska kunna grabba tag i den.
Det är en dag då jag känner att jag försvinner.
Jag tunnas ut, bit för bit.
Mina ord blir färre, mina uttryck blir, tja, uttryckslösa, livlösa.
Glädjen och nyfikenheten i mina blå ögon försvinner, utan det är det bara en tråkig färg.
Det här är en dag då jag inte finner någon tröst alls.
Inte ens i musiken.
Detta är en dag då inte ens den gladaste melodin kan muntra upp mig.
Inte ens trycka fram ett leende.
Det är en dag då jag bara kan skriva.
Papper efter papper fyller jag med mina tankar.
Men ändå verkar det inte som om min bärda blir mindre.
197 ord hittills.
Men hur många ord jag än skriver så kommer jag inte att må bättre.
Just nu finns det bara en människa i världen som kan göra mig glad.
Men jag vet att hon inte kommer.
Det här en dag, en dag då mina murar blir allt högre.
Det här är en dag då få kommer mig nära hjärtat.
Detta är en dag då jag säger hejdå till min värld som alltid har varit så trygg.
Jag väljer inte bort den, den försvinner ur mitt grepp.
293 ord från det djupaste såret av mitt hjärta.
